Nosedef: Resonans

Min kavaj är indränkt i utsökt joghurtsås.

Inte mer än rätt att den skulle tvingas in under duschen efter att ha fått mysa i värmen under regnjackan, under den timmeslånga regnpromenaden från Manteufelstrasse till Eberswalderstrasse. Efter det väntade pedalhaveriet. Typiskt, skulle man kunna tänka, att pedalen lossnar första gången det regnar på en månad. Med det skulle man mena att det var osjysst gjort av pedalen, eller att det var ett väldigt osannolikt sammanträffande, men det var det nog inte, det var nog just bara typiskt. Det var nog bara vatten som behövdes på cykeln för att den skulle haverera. "Stadigt DDR-bygge" var min kommentar när Erika tjackade den. Bilder finns i tidigare inlägg tror jag. Försäljaren var en trevlig tjock gråhårig turk. Inga neurosedynskador.

Så brukar man annars känna igen mina cykelkontakter. Neurosedyncykelassistenter har de. Den första var precis när jag flyttat hit, hösten 2004. Köpte en annonstidning och tog mig till en avlägsen nordlig förort, en lummig skitig liten rostig cykelträgård. Cykelmannen var nog gråhårig där med. Neurosedynassistenten var svarthårig och visade mig den gröna hojen som skulle bli min. "Guck mal" sa han, assistenten, och pekade med sin lilla knasiga arm på någon fräsig feature, typ bromsen, och vips hade jag lärt mig ett par tyska ord. Särskilt "mal". Det är svåröversatt, ett praktiskt vardagsspråksord att slänga in här och där för att lätta upp och fylla ut. De hade säckvis med syltmunkar och bröd. Jag lämnade dem med goda mängder bakverk och en cykel som tappade vänsterpedalen sent samma kväll mitt på Alexanderplatz. En okänd kvinna såg mig med cykeln på spårvagnen och erbjöd sig att skruva fast den i igen, i sin trappuppgång vid 3-tiden på morgonen.

Den andra neurosedynassistenten såg jag först häromdan, han sålde mig en mutter till Evas stackars hoj. Reparatören själv vägrade ha med den att göra. Man kan inte ha frambromsar på kromade fälgar längre. De glider när det regnar. På 80-talet var det lugnt, bara det blänkte så var det bra med den saken, och regnade det så stannade man hemma och kollade på Alf. Så reparatören vägrade ta i hojen. Om han hade lagat punkan så skulle han lämna garanti, och då fick han inte lämna ifrån sig en hoj med gamla fuskbromsar. Jävla svenskmentalitet. Men bra för det allmänna. För allas bästa. Nu har han mer tid till att fixa en hoj som inte kommer vara farlig när han är färdig med den, och vår färdiga hoj kommer att stå i träda ett litet tag till, och inte utgöra någon fara i ett par dar. Så ur ett utilitaristiskt synsätt håller jag med. Och det är ju Evas hoj. Utilitarist går det alltid att vara om man själv inte blir offrad för den maximala nyttans skull. Skönt.

Min lilla röda tummetott gav iallfall inte upp i regnet, tack som fan för det. Och joghurtsåsen var utsökt som sagt, den hängde ihop med lika utsökt friterad haloumi-ost, jag blir nästan tårögd av tacksamhet till Berlin och AliBaba på Danzigerstrasse som bjuder på såna njutningar för en billig slant halv fyra på morronen. Efter en liten strapats.

Strapatsen blev iallafall rätt njutsam när jag gett upp försöken at cykla med en pedal, drog av regnhuvan och lät det ljumma regnet ösa ner. Lyssnade på Yo La Tengo:s "Last Days of Disco" och kollade på trafikljus genom rengdroppsreflexerna på glasögonen. Innan dess, medans jag fortfarande försökte cykla, viftade nån jävel med en cigarett i ansiktet på mig när jag cyklade förbi. Varför i helvete då?!? Jag skrek "fuck you" efter honom, men inte aggressivt nog såhär i efterhand. Nån gång måste jag misshandla nån ordentligt för att få ge igen på alla såna stunts jag utsatts för. Känner mig som en jävla hån-magnet ibland.

Men som sagt, det blev en fin om än melankolisk promenad till slut, som avslutning på en kväll med billig öl och underbart homogen och intern humor mellan mig, Leo och Eva. Man känner sig välsignad ibland, när man kan få dela glädjeämnen som att försöka uttala frågetecken i slut av meningar, mima trekantiga basist-munnar och gissa verb i Hänt i Veckan. Det blir nästan rundgång. Resonans i hjärnans humorreceptorer.

Min teori för kvällen/natten/morgonen är att allt mest har med svängningar att göra. Stämbandens frekvenser i bakfyllan, tankeresonans mellan vänner, våglängder som genljuder i mötet med böcker och filmer. Bra vibrationer, skulle Kikki Danielsson ha sagt på 80-talet innan hon börjat supa, eller kanske samtidigt som hon började supa. Just det exemplet kan ha gjort att forskare avskräckts från att studera resonansteori mer ingående. Antar och hoppas att de kommit över det nu.