Monday, July 24, 2006
Känns som om jag fatt ordentligt med stryk i helgen. Vaknade som vanligt klockan sju av att byggarbetare dumpar halva grannens tak via en liten rutschkana ner i en container. Efter tredje undergangsdanet vaknar johan till bakom soffan och stänger fönstret. Jag vaknade ur min dröm där Johan legat död i rummet brevid över helgen, men vi hade inte kunnat göra nagot at det eftersom det var helg. Intressant om han läser det här eftersom vi inte känner varandra sa väl. Erika vaknade till pa soffan och var ungefär lika väck som alla andra. Jag steg upp, borstade tänderna, klev över Bob för att komma at ett par rena strumpor, njöt av ett par orostade rostbröd med flytande margarin, och gav mig av.
Borde stiga upp ännu tidigare. Morgonluften svalkade fortfarande med samtida matt mätt. Försökte svalka mig med en promenad igarkväll, men skillnaden i luftfräschör vid midnatt jämfört med pa eftermiddagen är ungefär som en bil som statt i skugga istället för i solen. Känns sjukt instängt, jag vill konstant veva ner rutan. Enda stället med civiliserat klimat är kontoret. Min gra cubicle-vägg pryds sen i fredags av Pelles nya logotyp för Service & Support NORDIC TEAM: siluetterna av tre sma troll. Helt jävla omöjligt att fa honom att förklara sitt genidrag. Kann inte titta pa den utan att fnittra tyst, det gör ont i hela revbenen, nacken, njuren och en kindtand.
I fredags kopplade jag och Erika av med monster-ipren och en tredjedel av Pirates of the Carrabean – Död mans koffert. Lördagen var Christopher Street Day – bögparad genom hela stan, ganska loj. Fest pa Jonnas tak, bögfest pa Kino International. Igar en massa film. Alex hade rekommenderat Me and You and Everyone We Know, fruktansvärt bra. Skitsamma, Leo beskriver säkert helgen jävligt malande i sin blogg. Malande. Det var en lustig effekt av att sakna aa pa tangentbordet. Kul kul.
Vill läsa min porrbok som jag lanade av Erika. Ja, för fan, jag ska börja ladda ner e-böcker! Läsa pdf:er pa jobbet, det kommer ingen jävel märka. Behöver verkligen litteratur för att rensa ut jobbet ur huvudet, skallen fylls av sma sma trakiga tekniska detaljer och gnäll. Läste om Alla familjer är psykotiska, lika klockren som jag mindes. Ska beställa nan mer Coupland. Är en bok bra, eller är översättningen dalig, om man sitter och översätter tillbaka till engelska i skallen? Nog fan var den kompetent översatt. Tror att det är detaljrikedomen i dialogen som är svaröversatt, det sköna struntpratet som är svart att fa flyt i. Kom pa hur simpelt Couplands recept är: skeva karaktärer som gör upp med sina föräldrar pa ett underhallande sätt. Alla är skönt orealistiskt slängda i käften och later sig inte trampas pa. Moraliskt uppbyggande litteratur. När boken var slut rekommenderade pocketförlaget andra böcker som man borde gilla. Till exempel Erlend Loe. Jag har fanimej läst de tva första kapitlen i alla hans böcker, sen vill jag ta livet av mig, eller Erlend. Han är Couplands motsats, ren uppgivenhet. Det fixar jag bara inte. Iallafall inte passiv uppgivenhet. Cynism är helt ok. Nagra rader ur Kurt Vonneguts Timequake har fastnat i skallen, inte ordagrant över huvudtaget i och för sig, det var bara ett litet uppradande av hur Stora Tänkare dissat livet i helhet. Det ger mig sinnesro att Stora Tänkare har funderat jävligt länge med sina Jävligt Stora hjärnor, och sedan bara kräks pa alltihop, självfallet välartikulerat.
Fran cynism till terrorism, tva helt ok filmer med olika perspektiv pa blodig revolution som jag sag i helgen: The War Within och V for Vendetta. Skön koppling med alliterationer i titlarna märker jag nu. WW är en socialrealistisk självmordsbombarfilm, och VV en mörk serietidningsadaption. Inga mästerverk, men med hyfsat uppfriskande perspektiv. VV är kanske intressantare eftersom den näääästan försvarar terrorism som princip. Hämnd iallafall, för ädla syften. Civila offras inte explicit. Lite trakigt att allt fick sin förklaring i traditionell konspiration/hämnd-upplösning. WW var ibland skolfilmspedagogisk men bjöd pa ett tillräckligt komplicerat självmordsbombarpsyke som man bara halvt om halvt kunde känna förstaelse för. Den personliga hämnden lyste inte som ett uttalat motiv, men kunde tolkas in. Kanske för att jag själv hade det i huvudet. Det passar in som förklaring i mina teorier om hur allting fungerar. Tror att det gar att fiska fram rätt övertygande empiriska belägg för att hämndbegäret antagligen är en medfödd instinkt. Inte fan leder den till nagat gott, men det är ibland som om kroppen tas över av begäret, fran hjärnan som vägrar godta en förlust och inte ger sig förrän den ser nagat patagligt resultat där jämvikt uppnatts. En seg, psykisk reflex. Har man väl börjat planera sin egen död sa maste man ocksa ha dödat allt tvivel, eller konstant krossa det, kväva det om man inte ska bryta ihop. Att försöka ga tillbaka gör antagligen jävligt jävligt ont, om man ska försöka börja be om föratelse för vad man pysslat med, när du star där och kokar sprängdeg i källaren. Jag tänker att hämndbegär är en stark livskraft om man saknar andra former av livslust, kanske efter förnedring, tortyr och mördade vänner, som i WW. En jävla massa hat som är svart att begrava om man skulle fa lust. Ojämvikten kvarstar tills nagan har betalat.
Ikväll blir det nog Return of Superman. Nu har jag iallafall slutat ha höga intellektuella förväntningar pa filmer baserade pa klassiska seriehjältar efter Batman Begins. Inser hur mycket jävla barnleksaker de är tvungna att sälja. Och förväntningarna bygger väl ocksa pa att jag inte läst serierna pa femton ar, skulle förmodligen bli lika besviken pa originalen. Sag förresten första delen av Transformers, den första tecknade 80-tals-serien. Jävligt rolig, fascistisk och epilepsiframkallande.
