Friday, September 22, 2006
Jag: Är det du som är Mjölkmannen? Mjölkmannen: Va?
Jag: Är det du som är Mjölkmannen?
Mjölkmannen: Eh, ja... jag har nycklarna till Mjölkkassaskåpet och förfogar över Mjölken. Är mjölken slut?
Jag: Ja.
Mjölkmannen: Jaha.
(...)
Jag: Ja, Mjölken är slut. Kan man få lite mjölk ur Mjölkkassaskåpet?
Mjölkmannen: Nej. Är den slut så Är den slut.
Jag: Finns det ingen mjölk i Mjölkkassaskåpet?
Mjölkmannen: Jo, men det blir bara ett paket mjölk om dagen. En panna kaffe, ett paket mjölk, och ett paket kaffegrädde.
Jag: Näääeee...
Mjölkmannen: Vi hade stora problem i början, det dracks mycket mer mjölk än kaffe osv.
Jag: Så det blir ingen mjölk.
Mjölkmannen: Nej.
Jag fick av mina kollegor veta att jag skulle gått till Mjölkmannens kollega som är ihop med Sekt-Ulla, och visat lite hud. Istället började jag frambabbla någonting på tyska om små kontorskossor som man kunde ha betande på en liten äng brevid anslagstavlan i köket osv. Ibland är jag inte så jävla övertygande, inte ens lite kaffegrädde fick jag loss. I efterhand slog det mig att jag gärna skulle betalat, till och med överpris, för lite kaffegrädde. Men jag hade iallafall en saftig sockrig bulljävel jag kunde äta till det svarta kaffet, som förr i tiden på fika hos de 200-åriga farmostrarna, och så körde jag på det istället, minsta motståndets lag. Såhär i efterhand knyter jag handen i fickan och rycker argt i min monokelsnodd.
Ibland, men ytterst sällan, klagar folk på mitt språkbruk, ibland karaktäriserat som
pöbelspråk. Men jag ser helt enkelt till att inte omge mig med pryda jävlar mer än jag måste. På jobbet är vi bara två likasinnade (men olikkönade, som kanske kan behöva påpekas om nån fördomsfull idiot läser det här) svenskar, tyskarna pratar jag inte så fruktansvärt mycket med. Tyskarna är antingen metal-skägg, flator eller jehovas vittnen. Det blir för mycket, jag kan inte hantera skiten, så jag håller käft.
Den oefterhärmlige
Pelle fyllde år häromdagen (det gjorde
Nim också, försökte få tag på dig, men jag säger GRATTIS I EFTERSKOTT! här i en parentes istället), och det blev en lång tungvrickarkamp medans vi gav oss hän åt våra dryckenskapslaster, det var det jag ville komma fram till, men tänkte slänga in en Tourettesbrasklapp först.
Vi svenskar slänged väl in lite packade kappsäckar och sjösjuka sjömän.
Kniv-Janne bjussade på följande menuett:
”Ärrän kierrän ympäri orren, ässän pistän taskuun”= ”Jag tvinnar ett R runt knäckebrödpinnen och stoppar S:et I fickan.”
Mmmm,
knäckebrödpinne.Pelle toppade med
”fem flade fluer på et fladt flødebollefad”. Här uppstod problemet hurihelvete flødeboll ska översättas. Pelle själv föreslog
negerkyss, men det får man ju förfan inte säga. Fløde betyder grädde, och boll är ju boll, men gräddboll är det väl inte en jävel som säger? Bolle är också slang för knulla, så
fem platta flugor på ett platt gräddknullsfat känns lika rimligt, och har en angenäm, oskrubbad schwungighet. Tack Pelle.
Tuesday, September 19, 2006
Ohly: Djingis kan suga min knäled
Lars Ohly orsakade nyss tumult genom att visa sin hundpenis för Djingis Khan i direktsänd TV-soffa. Djingis replikerar: ’Lasse är ju helt sjuk i huvet, men jag tror det var en synvilla, jag har ändå väldigt svårt att tro att Lasse har hundpenis’. Alla är överens om att Ohly är jävligt barnslig och kanske en ny bolsjevik-Siegfried och/eller Roy.
Friday, September 15, 2006
Jane Fonda är I Sverige för att stötta FI. Fruktansvärt roligt, det är helt överflödigt att ens kommentera egentligen, ville bara highlighta citatet som avslutar Aftonbladet-artikeln:
- Endast när vi alla har blivit jämlika kan vi göra något åt fattigdomen i världen.
På 70-talet var hon tydligen också här och hejade på den svenska FNL-rörelsen. Förmodligen under mottot
endast när USA lämnat Vietnam kan vi göra något åt fetman i världen.Jag kommer inte på något roligare än så att skriva. Går säkert att hitta på något jätteroligt slagord hon hade när hon gjorde aerobicsvideos också. Jo, vänta;
först när vi alla gymmat oss skitfräscha med mina 24 workout-tapes, kan vi göra något åt könsskillnaderna
Där kom poängen med det här inlägget, det var nära att jag missade den.
Thursday, September 14, 2006
The development get difficulty
Hit med mustaschen!
Post-födelsedags-bakis. Sitter med finska psykolog-Ulla och försöker översätta bakfylleångest till olika språk. Inte för att jag har nån ångest, det är en helt ok bakfylla, men Freud fyller hundra och svenskar i Berlin har ofta svårt att översätta just
bakfylleångest.
Kater-Angst, funkar det? Schwedisch.net översätter ångest bara till Angst.
Tysk-Svensk ordbok från 1956 översätter Angst tillbaka till ångest, rädsla. Men det känns sällan rätt att använda Angst som ångest. Kater-Angst går ju bokstavligt även att översätta till hankattsrädsla. Känns inte hundra.
Lexin översätter ångest till engelskans anxiety, dread, fear, anguish.
Anguish har bra ångestkaraktär.
Answers.com definierar ’anguished’ som agonized, miserable. Det ska jag börja använda.
Beolingus översätter tyskans Angst till engelskans fear, angst, anxiety, och ger de tyska synonymerna Besorgnis,
Beklemmerung. Nä fan, skit i det. Det får vara dagens lingvistiska irrfärd.
Jag läser alla gamla
Weird Science-artiklar istället. En bra bakfylleindikator är när man blir sentimentalt tårögd av att läsa en mening om
Arrested Development i förbigående, det ryser i kroppen, som bara vill teleportera sig ner i soffan under täcket och se klart säsong 1. Ge mig Tobias mustasch och den Segwayglidande Jobes trailerröst.
Underbart sammanträffande:
Segway återkallar alla jävla Segways som nånsin sålts, vilket är 23 500 stycken. De råkar ha en bugg som kan lägga i backen närsomhelst, och då smäller du i backen, ju.
Igår frossade jag i
kinesiska felstavningar på Flickr. Kineserna gillar också Arrested Development, men de pratar ju inte engelska, så jag gissar att de dubbar skiten och ÖVERSÄTTER SEN TILLBAKA till engelska, tillochmed VINJETTEN:
Difficulty indeed.
Men sen finns det så mycket annat att krypa ner och mysa med i soffan. Är drygt halvvägs i John Ajvide Lindqvists hyfsat uppmärksammade debut-vampyr-roman
Låt den rätte komma in. Lite rädd att den ska gå börja gå över i förutsägbarheter mot slutet. Men det är ett så jävla bra recept att använda slaskgenreformen. Detaljerade vardags- och uppväxtskildringar sticker ut, tar en på sängen och får en mycket skarpare kontrast än i nån gammal
Underdog som jag aldrig orkar läsa ut. Takeshi Kitanos gör det rätt ofta, favoriten är
Violent Cop, och Tarantino har ju också gjort det suveränt i sina bästa stunder; kastar in en i en vad som ser ut som en dussinsnuthistoria, och är då fri att överraska ur vilket jävla håll som helst. Det är underbar antiklimaxfilmhistoria när Skurkens underhuggare i Violent Cop plötsligt börjar bli skraja för att konfrontera herr Violent Cop, och sonika skjuter ihjäl Skurken strax före den väntade Slutfajten.
Likaså hade
Miami Vice-filmen varit en höjdare om bara Tubbs brud fått dö i sjukhussängen på slutet, det hade uppvägt resten av filmens skärmsläckartråkighet, och jag hade säkert sett om den två tre gånger av ren förvåning och förtjusning. Förresten, de hade nog varit tvungna att låta
John Hawkes (Me and You and Everyone We Know)-karaktären leva också. Hur i helvete kunde de låta den ända dugliga, och dessutom mer än dugliga, skådisen mosas av en långtradare 8 minuter in i filmen? Han borde ha en Oscar för Minst Tacksamma Biroll och Bästa Relativa Skådespelarinsats, iom att han lyckades uttrycka mer med sitt ansikte på fem sekunder än resten av crewet på två timmar.
Jo, men tillbaka till bakissoffan. Jag lyssnar på
The Historical Jesus, en finfin föreläsningsserie med religionsprofessorn
Bart D. Ehrman , återkommer kanske om den. Och ska kanske se om
Richard Dawkins BBC-serie
The Root of All Evil? (finns
i sin helhet på Google Video!), eller kolla upp lite intervjuer med honom. Dawkins är förjävla skön, klarsynt och arrogant, en brittisk tongivande evolutionsteoretiker som slog igenom med boken
The Selfish Gene 1976, och han hatar religion måste man nog säga. Jag kände inte till honom innan jag snubblade över The Root..., och la inte hans namn på minnet. Sen läste jag Steven Pinkers The Blank Slate som hänvisade en hel del till Dawkins. Och i förrgår läste jag en projektbeskrivning till
GrimeStep, en kommande DVD-serie om grime och dubstep runtom i världen, som jag ska hjälpa till lite med, där Dawkins nämndes som inspiration. Inte så väntat. Så jag googlade Dawkins lite och fattade att det var han som gort The Root of All Evil?, vilken kan bli kul att se om nu när jag vet lite mer om honom. Underbart att se honom ’samtala’ med
Intelligent Design-förespråkare i USA, de framstår som väldigt puckade men vänliga, medans Dawkins är mördande skarp och jobbigt arrogant. En smart snubbe man inte skulle orka umgås med, och som inte direkt har någon talang för få evolutionsmotståndare att inse sin okunnighet. Jävligt roligt. Han skriker bara att de inte vet någonting, vilket är sant.
Här slutar jag abrupt att skriva, måste krypa ner under kontorsskrivbordet och gå i ide.
Tuesday, September 12, 2006
Hurk hurk hurk hurk, nu greps jag av en skrevande skrivlusta. Min vänstra hjärnhalva ligger på högkant och kräks. Jag kan inte formulera skit, jag är i DAMP-mode. Vill vill vill vill. Ich muss meinen Rechner neustarten. Hat sich schon erledigt! Mahlzeit. Jag gnager på min israeliskt hoprullade mördartidning och suger ut trycksvärtan. Mycket mulligt. Trycksvärta is life.
I förra bäcken hittade jag mina första brännbollar jag någonsin spelat med, den gulbruna pälsen var omåttligt tunn och fin, med fina grå slingor. Toppen! Kriss Kross hette de, de åt bakåfram, med oklanderliga små fjun som tänder, vassa som vass.
Men ut i det grå! Där ligger en trave biblar av mild Maasdamer, ett hål för varje konstform, tio för de stora och fem för far, får får.
Jag är rädd att det här aldrig tar slut. Tack!
Wednesday, September 06, 2006
Helvetesjävla sabotage. När har någonsin ett mjölkpaket hoppat ut ur kylskåpet när du öppnat det, och ställt sig uppåner, på högkant? Nu hände det för andra gången på två dar. Dessutom var mina hörlurar borta nu när jag skulle sen-luncha, men jag hittade dem när jag letade i vänsterfickan för tredje gången. Interpol-låtarna var i nåt taskigt icke-mp3-format och gick inte att spela, det fick bli Do Make Say Think’s & Yet & Yet, inte fy skam, men det är ju nästan bara postrock i iRivern nu.
Läser Nick Hornby’s Fallhöjd som jag fick av Bob. Längtar tills den tar slut, den är för förvirrande, jag vet inte om den är ok, bra eller usel. Vissa passager är prima, andra pinsamma. Han använder sig av fyra självmordsbenägna berättarröster, kanske är det det som inte funkar, kanske är den dåligt översatt, kanske är boken helt enkelt bara ojämn. Fyra pers som träffas på ett höghustak där de tänkt ta livet av sig är oslagbar premiss, och jag blir oerhört besviken i varje svacka.
Lyssnade på Kurt Vonnegut’s Mother Night som talbok, men den var inte komplett och ett kapitel hoppade och hackade. Men jag lyssnade på halva boken två gånger medans jag klippte i gamla tidningar igårkväll. Jävligt skön berättarröst, gammal amerikansk nasal 70-talsinspelning, whoever uppläsaren är så är varje”he said”, och ”she said” underbart. Boken är en förmodligen helt påhittad självbiografi om en amerikan som sitter i ett israeliskt fängelse och väntar på rättegång för sin medverkan i Naziregimen, som radiopropagandist gentemot de engelsktalande lyssnarna. Han hävdar att han var amerikansk spion och förde vidare meddelanden till de allierade genom pauser och harklingar i bestämda meningar, medans gamla nazibekanta fortfarande hyllar hans egenförfattade radiorashets. Jävligt roligt och cyniskt, som alltid med Vonnegut. Men inga sciencefiktionknep! Måste läsa om Timequake, kan inte sluta tänka på den, bara för att berättandekonceptet är så jävla genialt och idiotiskt. En tidsbävning har ägt rum, tiden har förskjutits tio år tillbaka, och nu måste alla återuppleva de senaste tio åren, medvetna om allt som kommer att hända, men utan att kunna göra något annorlunda. Själva tidsgrejen är alltså helt irrelevant för storyn, den ger honom bara mer utrymme för att gnälla med schwung. När de tio åren har gått så fortsätter tiden som vanligt, men då har alla vant av sig med fri vilja, så de trillar omkull, störtar och krockar med sina bilar.
Jonna lånade förresten ut Persepolis till mig, jävligt skön seriebok om en flickas uppväxt i Iran efter/under revolutionen, har sparat några sidor till ikväll.
Och snart blir det Snakes On A Plane-kväll.
Men ta du och surfa lite efter Persepolis och Vonnegut, så ska jag gå ut och battla mjölken en gång till.
Bono falls off bridge in Sweden - presumed dead
I was sitting with my bags by the left railing of the Götaälv Bridge in Göteborg, it was slowly gliding across the canal in more of a ferry-like than bridge-like way. Outside the railing, on a thin ledge, Bono was singing and playing finish cymbals. Their color turned from brass to orange/black stripes. The rest of U2 was scattered over the bridge, a very interesting setup. The drummer was missing though, so instead of the intense drums/finish cymbal-interplay from the recorded version, we got a sparse but intricate version of the song.
As the song ended I was struck by a panicky fear as Bono stood up, raising his arms and chanting his praise to the crowd – the winds are too strong, you’re outside the railing! – and as I thought this, a strong wind hit him. To the soundtrack of a thousand-headed gasp he fell backwards, unable to grip the fence, and was gone.
I couldn’t believe it. I had sat right next to Bono and witnessed his last seconds in life. I had a vacuumy feeling of helplessness, and I was irritated that the ride would now be delayed because of all the people swimming around looking for him although the chances of survival were none. The bridge opened, tilted downwards instead of upwards, and I slowly sled down into the water with my bags.
Friday, September 01, 2006
Sang-il Chookha-Hapneeda!
Sang-il Chookha-Hapneeda!
Jul Guh Woon Sang-il Ulh!
Chookha-Hapneeda!
Grattis
Leo, nu äru 25, och mycket bättre än en rallare. Kan tyvärr inte ge dig en rallare idag, min vän, men tack ska du ha!
