Hit med mustaschen!
Post-födelsedags-bakis. Sitter med finska psykolog-Ulla och försöker översätta bakfylleångest till olika språk. Inte för att jag har nån ångest, det är en helt ok bakfylla, men Freud fyller hundra och svenskar i Berlin har ofta svårt att översätta just
bakfylleångest.
Kater-Angst, funkar det? Schwedisch.net översätter ångest bara till Angst.
Tysk-Svensk ordbok från 1956 översätter Angst tillbaka till ångest, rädsla. Men det känns sällan rätt att använda Angst som ångest. Kater-Angst går ju bokstavligt även att översätta till hankattsrädsla. Känns inte hundra.
Lexin översätter ångest till engelskans anxiety, dread, fear, anguish.
Anguish har bra ångestkaraktär.
Answers.com definierar ’anguished’ som agonized, miserable. Det ska jag börja använda.
Beolingus översätter tyskans Angst till engelskans fear, angst, anxiety, och ger de tyska synonymerna Besorgnis,
Beklemmerung. Nä fan, skit i det. Det får vara dagens lingvistiska irrfärd.
Jag läser alla gamla
Weird Science-artiklar istället. En bra bakfylleindikator är när man blir sentimentalt tårögd av att läsa en mening om
Arrested Development i förbigående, det ryser i kroppen, som bara vill teleportera sig ner i soffan under täcket och se klart säsong 1. Ge mig Tobias mustasch och den Segwayglidande Jobes trailerröst.
Underbart sammanträffande:
Segway återkallar alla jävla Segways som nånsin sålts, vilket är 23 500 stycken. De råkar ha en bugg som kan lägga i backen närsomhelst, och då smäller du i backen, ju.
Igår frossade jag i
kinesiska felstavningar på Flickr. Kineserna gillar också Arrested Development, men de pratar ju inte engelska, så jag gissar att de dubbar skiten och ÖVERSÄTTER SEN TILLBAKA till engelska, tillochmed VINJETTEN:
Difficulty indeed.
Men sen finns det så mycket annat att krypa ner och mysa med i soffan. Är drygt halvvägs i John Ajvide Lindqvists hyfsat uppmärksammade debut-vampyr-roman
Låt den rätte komma in. Lite rädd att den ska gå börja gå över i förutsägbarheter mot slutet. Men det är ett så jävla bra recept att använda slaskgenreformen. Detaljerade vardags- och uppväxtskildringar sticker ut, tar en på sängen och får en mycket skarpare kontrast än i nån gammal
Underdog som jag aldrig orkar läsa ut. Takeshi Kitanos gör det rätt ofta, favoriten är
Violent Cop, och Tarantino har ju också gjort det suveränt i sina bästa stunder; kastar in en i en vad som ser ut som en dussinsnuthistoria, och är då fri att överraska ur vilket jävla håll som helst. Det är underbar antiklimaxfilmhistoria när Skurkens underhuggare i Violent Cop plötsligt börjar bli skraja för att konfrontera herr Violent Cop, och sonika skjuter ihjäl Skurken strax före den väntade Slutfajten.
Likaså hade
Miami Vice-filmen varit en höjdare om bara Tubbs brud fått dö i sjukhussängen på slutet, det hade uppvägt resten av filmens skärmsläckartråkighet, och jag hade säkert sett om den två tre gånger av ren förvåning och förtjusning. Förresten, de hade nog varit tvungna att låta
John Hawkes (Me and You and Everyone We Know)-karaktären leva också. Hur i helvete kunde de låta den ända dugliga, och dessutom mer än dugliga, skådisen mosas av en långtradare 8 minuter in i filmen? Han borde ha en Oscar för Minst Tacksamma Biroll och Bästa Relativa Skådespelarinsats, iom att han lyckades uttrycka mer med sitt ansikte på fem sekunder än resten av crewet på två timmar.
Jo, men tillbaka till bakissoffan. Jag lyssnar på
The Historical Jesus, en finfin föreläsningsserie med religionsprofessorn
Bart D. Ehrman , återkommer kanske om den. Och ska kanske se om
Richard Dawkins BBC-serie
The Root of All Evil? (finns
i sin helhet på Google Video!), eller kolla upp lite intervjuer med honom. Dawkins är förjävla skön, klarsynt och arrogant, en brittisk tongivande evolutionsteoretiker som slog igenom med boken
The Selfish Gene 1976, och han hatar religion måste man nog säga. Jag kände inte till honom innan jag snubblade över The Root..., och la inte hans namn på minnet. Sen läste jag Steven Pinkers The Blank Slate som hänvisade en hel del till Dawkins. Och i förrgår läste jag en projektbeskrivning till
GrimeStep, en kommande DVD-serie om grime och dubstep runtom i världen, som jag ska hjälpa till lite med, där Dawkins nämndes som inspiration. Inte så väntat. Så jag googlade Dawkins lite och fattade att det var han som gort The Root of All Evil?, vilken kan bli kul att se om nu när jag vet lite mer om honom. Underbart att se honom ’samtala’ med
Intelligent Design-förespråkare i USA, de framstår som väldigt puckade men vänliga, medans Dawkins är mördande skarp och jobbigt arrogant. En smart snubbe man inte skulle orka umgås med, och som inte direkt har någon talang för få evolutionsmotståndare att inse sin okunnighet. Jävligt roligt. Han skriker bara att de inte vet någonting, vilket är sant.
Här slutar jag abrupt att skriva, måste krypa ner under kontorsskrivbordet och gå i ide.
