Wednesday, September 06, 2006
Helvetesjävla sabotage. När har någonsin ett mjölkpaket hoppat ut ur kylskåpet när du öppnat det, och ställt sig uppåner, på högkant? Nu hände det för andra gången på två dar. Dessutom var mina hörlurar borta nu när jag skulle sen-luncha, men jag hittade dem när jag letade i vänsterfickan för tredje gången. Interpol-låtarna var i nåt taskigt icke-mp3-format och gick inte att spela, det fick bli Do Make Say Think’s & Yet & Yet, inte fy skam, men det är ju nästan bara postrock i iRivern nu.
Läser Nick Hornby’s Fallhöjd som jag fick av Bob. Längtar tills den tar slut, den är för förvirrande, jag vet inte om den är ok, bra eller usel. Vissa passager är prima, andra pinsamma. Han använder sig av fyra självmordsbenägna berättarröster, kanske är det det som inte funkar, kanske är den dåligt översatt, kanske är boken helt enkelt bara ojämn. Fyra pers som träffas på ett höghustak där de tänkt ta livet av sig är oslagbar premiss, och jag blir oerhört besviken i varje svacka.
Lyssnade på Kurt Vonnegut’s Mother Night som talbok, men den var inte komplett och ett kapitel hoppade och hackade. Men jag lyssnade på halva boken två gånger medans jag klippte i gamla tidningar igårkväll. Jävligt skön berättarröst, gammal amerikansk nasal 70-talsinspelning, whoever uppläsaren är så är varje”he said”, och ”she said” underbart. Boken är en förmodligen helt påhittad självbiografi om en amerikan som sitter i ett israeliskt fängelse och väntar på rättegång för sin medverkan i Naziregimen, som radiopropagandist gentemot de engelsktalande lyssnarna. Han hävdar att han var amerikansk spion och förde vidare meddelanden till de allierade genom pauser och harklingar i bestämda meningar, medans gamla nazibekanta fortfarande hyllar hans egenförfattade radiorashets. Jävligt roligt och cyniskt, som alltid med Vonnegut. Men inga sciencefiktionknep! Måste läsa om Timequake, kan inte sluta tänka på den, bara för att berättandekonceptet är så jävla genialt och idiotiskt. En tidsbävning har ägt rum, tiden har förskjutits tio år tillbaka, och nu måste alla återuppleva de senaste tio åren, medvetna om allt som kommer att hända, men utan att kunna göra något annorlunda. Själva tidsgrejen är alltså helt irrelevant för storyn, den ger honom bara mer utrymme för att gnälla med schwung. När de tio åren har gått så fortsätter tiden som vanligt, men då har alla vant av sig med fri vilja, så de trillar omkull, störtar och krockar med sina bilar.
Jonna lånade förresten ut Persepolis till mig, jävligt skön seriebok om en flickas uppväxt i Iran efter/under revolutionen, har sparat några sidor till ikväll.
Och snart blir det Snakes On A Plane-kväll.
Men ta du och surfa lite efter Persepolis och Vonnegut, så ska jag gå ut och battla mjölken en gång till.
