No, this aint in english. You non swedes can just enjoy the unknown pope.
Jag kommenterade ett
Rebel Commander-inlägg, och kom på att jag bloggar bättre när jag kommenterar, så jag fuskar och kopierar in det här.
RC skrev om äpplen som faller en bit ifrån trädet. Folk gör nog sällan samma saker som deras fäder eller mödrar, men man gör sakerna på ett jävligt snarlikt sätt. Min far är pensionerad nästan-arkitekt/kontorsplanerare. Jag är nästan-kulturprojektledare/callcenteragent. Vi lever inte ut våra liv riktigt. Jag vill inte lägga nån skuld på min farsa, han blir bättre och mysigare för varje dag, och stöttar mig i vått & torrt. Men vi har båda våra issues, ganska typiskt manliga och fader-son-aktiga. En viss nervositet inför livet som tar sitt uttryck i manlig(?) tystnad, ett avvaktande och en liten rädsla längst där inne. Ofta jävligt roliga att umgås med, även om vi inte hör av oss så ofta, fast vi egentligen vill.
Topp 3 Far & Son-filmer och -böcker jag kommer på just nu- Trust - film av Hal Hartley. Lakonisk stenhård 30-årig slacker som bor hos, och får stryk av, sin far. 16-årig dotter råkar skrämma ihjäl sin far och hålls som slav av sin mor. Kärlek mellan outcasts. Föräldrar som vill väl.
- Hey Nostradamus - bok av Douglas Coupland. Highschool-massaker-tonåring blir alkis, har tokreligiös elak far, som återkommer som berättare i slutet av boken. Samma sköna perspektivförskjutning som i Trust - förälderns vilja att göra gott som leder rakt åt helvete, minus pekpinnar, så funkar det bara.
- Everything is illuminated. Har bara sett filmen, det intressantaste där är son-far-farfar-relationen, skönt våldsam, men den skrapas bara på lite ytligt. Får väl läsa skiten.
Åker till Göteborg kl 6 imorrn bitti, om 4 och en halv timme. Sen till min storasyster i Umeå, som doktorerar i gifter som förflyttar sig i marken. Grymt att ha en doktor till syster.
4-5 dar i Götet är lagom för att det ska kännas exotiskt, och för att jag ska få vara exotisk, det är ju det allt går ut på kanske. Men jag plockar fan inte poäng på det, av stolthet och Jante-feghet. "Jag bor i Tyskland" säger jag till folk på nån krog som kanske bytt namn på Andra Långgatan, för jag vill fan inte vara märkvärdig. Jag vill inte sticka ut. Löjligt, såklart, jojo.
Den här gången ska jag varva "Tyskland" med "Berlin" , för att testa utstickande, och jämföra respons. Tyskland= lederhosen & wurst. Berlin = ?
Beror ju på vem fan man pratar med. De tänker DDR eller techno, grått eller hippt.
Underbart att få träffa alla jag hoppas få träffa. Jag har självklart inte hört av mig till så många, bara dimper ner och chansar, så har jag inte visat hur mycket jag tycker om er, och hur ont det skulle göra om ni inte skulle tycka om mig lika mycket.
Bis morgen.
