Pictures: Latitia, Laetitia, Laetitias tea & honey, Stereolab-gals[Updated & translated May 18, scroll down for swedish]Got the last Stereolab-standing section-ticket available (how the hell could I take a chance like that?), went there alone & quickly became drunk (you couldn't get into the concert room with drinks, so you had to be fast), met a dutch video artist I'd met once before, with friends.
Awesome concert, might be a good way to put it short. The 7-man band was mostly standing around, Latitia Sadier had to do all the front work herself (after all the other women died or disappeared), I was bouncing around with joy trying to get a moshpit going with all other nerds and art-poppers, felt like an inferno of jumping and doo-wopping. Haven't felt that much as a fan since grunge & Pearl Jam. The bizarre thing with Stereolab is only that the songs have got so god damn random names that it's all quiet when they announce that they're going to play "Plastic Mile" or "Widow Weirdo", and then the cheering starts 10 seconds into the song when we all got what song it was. And I want to sing along but don't understand one french syllable.
Pretty creepy in songs where horns replace Mary Hansens voice (she's the one who died, biking accident, scheisse). When you can hear what's missing. And the chorus of "...sudden Stars" - if you must go, go. Pitch black easy listening, you're swallowing something sweet and suddenly notice the bitter medicine covered in honey.
After taking pictures of Laetitias teacup I'm thinking of nicking the setlist, but someone beats me to it.
When the first encore is over I'm ready to go home, but the whole goddamn audience is clapping and stomping for at least 15 minutes (no exageration - lights on and pause music playing), until the band enters again and furiously bangs their instruments for another 20 minutes.
A friend of the dutch girl seems to know the manager, "backstage" is all open, I don't really want to hang out with the band (please separate people from people, don't let me get bored with my heroes), I drink a beer next to them, then we head for the little gay bar with pink fluffy walls where I and Leo first learned to love Berlin, 4 years ago. Me, Iris (the dutch), Pikey (the manager, the first guy I've met in Berlin who understood my taste in music, plus a nice beer drinking brit), Alex (crazy girl who presumeably knew Pikey), David (according to Iris a big Minnesota-version of me), David (fun german german guy) and Mi (berlinerin who taught me korean).
Everyone except Pikey and Minnesota-David end up at my place with Vodka-orange, watching each others Flickr-sets. Retarded, but nice.
Now I'm wondering where all the girls went. :)
Update: pictures from yeahpope here (read the blogging aswell) and David has got pics here! and videos here! Sweet.[Below is the original swedish version:]Köpte den sista Stereolab-biljetten som fanns (hur i helvete kunde jag chansa så?), drog dit ensam & blev snabbt full (man fick inte gå in i konstertrummet med öl, så snabba puckar), träffade en holländsk videokonstnärinna jag stött på förut, med vänner.
Fruktansvärt bra spelning, kan man väl sammanfatta. 7-mannabandet stod mest still, Laetitia Sadier fick göra allt front-arbete själv (alla andra kvinnliga medlemmar har dött eller försvunnit), jag studsade runt av lycka och försökte få igång en moshpit bland alla andra nerdar och art-popare, jag kände mig som ett inferno av hoppande och trallade. Har inte känt mig så mycket som ett fan sen grunge & Pearl Jam-eran. Det bisarra med Stereolab är ju bara att låtarna har så jävla random namn att det är helt tyst när de säger "nu spelar vi Plastic Mile" eller "Widow Weirdo", och sen kanske det kommer hurrande 10 sekunder in i låten när vi fattat vad dom spelar. Och jag vill ju gärna sjunga med, men fattar inte ett ord franska.
Läskigt i låtar där en tuba får ersätta Mary Hansens röst (Det var hon som dog. Cykelolycka. Scheisse.). När man hör vad som saknas. Och "...sudden Stars" - if you must go, go. Nattsvart tragisk easy listening, man sväljer nåt sött och inser att det är en besk jävla medicin som dolts i honungen.
Efter att ha fotat Laetitias te-kopp funderar jag på att sno setlisten, men nån hinner före.
När första encoren är över är jag beredd att gå, men hela jävla publiken står och stampar i minst 15 minuter (utan överdrift - tända lampor och pausmusik har gått igång), tills bandet äntrar igen och slår på sina instrument i 20 minuter till.
En kompis till holländskan är polare med managern, backstage är helt öppet, jag vill helst inte hänga med bandet (skilj på folk och folk för fan, låt mig inte ha tråkigt med mina hjältar), står och dricker en öl brevid dem, sen drar vi till den lilla bögbaren med rosa fluffväggar där jag och Leo först lärde oss älska Berlin för 4 år sen. Jag, Iris (holländskan), Pikey (managern - den förste jag träffat i Berlin som fattat min musiksmak och dessutom en skön öl-britt) Alex (tokig brud som kände Pikey tror jag), David (enligt Iris en stor Minnesota-variant av mig), David (trevlig om än tysk tysk) och Mi (berlinska som lärde mig koreanska).
Alla utom Pikey och Minnesota-David hamnar hemma hos mig med Vodka&apelsinjuice och kollar på varandras Flickr-set. Stört.
Nu sitter jag och undrar vart fan brudarna tog vägen.
Update: pictures from yeahpope here (read the blogging aswell) and David has got pics here! and videos here! Sweet.
