Blog feed
Comment feed



NOSEDEF 

Twitter





Illustrations


Flickr photos


Music (MySpace)


Leo & Frankki podcast


Videos


Latest posts

Happy 007
Live is nice
Julpizza
Jonna 25!
Spaghettimonster
Maintaining Creationist Integrity
Gay Society
Shiny hair Chomsky
OPC end of life
JAAAAM


Older posts

January 2006
February 2006
March 2006
April 2006
May 2006
June 2006
July 2006
August 2006
September 2006
October 2006
November 2006
December 2006
January 2007
March 2007
April 2007
May 2007
June 2007
July 2007
August 2007
October 2007
November 2007
December 2007
February 2008
April 2008
May 2008
June 2008
July 2008
August 2008
April 2009
August 2009
February 2010
May 2011
January 2012
February 2012


music i'm listening to
Wednesday, January 03, 2007
Bäst of 2006
YES. Retrospektiv! Låt oss inte se ner på 2006, det gjorde sitt bästa. Följande lista innehåller det bästa av det intagna medieutbudet under 2006, inte nödvändigtvis grejer som gavs ut 2006, men saker JAG såg, hörde, läste och tyckte var jättejättefräscht.



Film


Me You And Everyone We Know. Poop!

Me You And Everyone We Know
Dags att se om den här igen. En femåring som har nätsex utan att det blir Todd Solondz-hemskt, det är oslagbart.

Little Miss Sunshine

En på allvar riktigt skitbra feelgoodrulle. Gott om tragiska karaktärer som borgar för att det inte bara blir mysigt.

Musik


MF Doom. Take it from the guy who wears a mask like a 'tarded helmet.

MF Doom
2006 fick jag min första hiphop-uppenbarelse. Det ligger en jävla massa hiphop på hårddisken som jag aldrig lyssnar på, men plötsligt var det nån Jay-C-dänga som träffade mig. Lyssnade sönder The Black Album, gick vidare till Kanye's Late Registration, och fastnade sen i MF Doom-träsket. Madvillain, King Geedorah, DangerDoom, MM Food, grejer som hängt med resten av året medans de andra har bleknat. En tjockis i metallmask, CP-beats, underbar basröst och grymma nördiga texter.

Sufjan Stevens
Senkomling som kanske inte räckt hela året om jag upptäckt honom tidigare, men från upptäckt i november har jag sträcklyssnat igenom alla plattor han släppt. skönt och Irriterande kristet och underbart orkestrerat, ibland lite slött, men i var femte låt blir han hela Stereolab och räddar dagen.

Böcker


Krullet Steven Pinker jävlas med barn.

Hey Nostradamus
Insåg att Douglas Coupland är en riktig hejare. Slutdelen av Hey Nostradamus som berättas av den elake überkristne jäveln till farsa är guld, så jävla fint om hur man kan vara ett svin mot någon av full obefläckad välvilja, eller kanske snarare rädsla att ens son inte ska komma till himlen. Hårt, argt och mjukt.

The Blank Slate
Försöker plöja mig igenom Steven Pinkers lilla tegelsten en gång till. Han försöker göra upp med dogmen av den socialt konstruerade människan, sjukt spännande om man gillar att fundera på hur människor fungerar och vad som orsakar deras handlande och gör dem till de de är. Medfödda skillnader har varit tabu jävligt länge, och biologi var bara ett skällsord när jag pluggade etnicitet och könsprylar på universitetet. Härligt för hjärnan att få tuggmotstånd och tvingas riva ner och bygga om sina övertygelser.

TV


Världens bästa familje/knarkserie

Dexter
Fyfan vilken underbart mysmorbid serie. En del onödiga deckar-sidspår, men det har varit en njutning att få följa med in i hjärnan på Dexter, blodskvättsanalytikern på Miamipolisen, spelad av bögbrorsan från Six Feet Under, som dessutom är psykopat och seriemördare på fritiden. Så jävla gött missanpassad, och försöker bara vara snäll, och spela de känslor som folk förväntar sig av honom. Tjejen som spelar hans syrra ska fan ha alla priser i stan, smärtsamt trovärdigt spelat svajigt självförtroende och skakig röst när hon är nervös. Och så snygg!

Weeds
Oj oj oj. Rätt lätt att definiera: Sopranos + Gilmore Girls + Gräs. Fy fan vad rolig, och välskriven och oväntad, det finns max två karaktärer som inte är underbara i den här serien. Manusförfattarna måste ha gått på speed snarare än haschpipor. Skäms nästan för att jag tyckte att Gilmore Girls-dialogen var välskriven.

Hedersomnämningar till House och Battlestar Galactica. House är ju jävligt repetativ i jämförelse med ovan nämnda serier, men härlig. Såg Battlestar från början, helt sjukt massiv pilot på tre timmar, sen följde två halvträiga säsonger. Sen kom säsong tre, med hjältarna som flyktinglägerterrorister under ockupation. En amerikansk serie som tar självmordsbombare på allvar/i försvar! Ett par fantastiska avsnitt med oförblommerade Irak-paraleller, sen gick serien tyvärr tillbaks i gamla gängor igen.
Posted by Nose at 8:22 AM // Direct link to this post // 2 comments