16:20. Det ligger en fet räv tvärs över Prenzlauer Allee.
Ja, alltså, en stor en, tvärs över. Spärrar av de fyra filerna och spårvagnen som går där mittemellan. Spårvagnen knuffar den liksom i magelimagen, men studsar tillbaka. Resenärerna fnissar och trillar, slår sig, och lär känna varandra sådär lite lagom. "Oj, Aj. Vilken RÄV va?". Was für ein Fuchs! "Ja jävlar! Och sådär skönt Räv-Orange! Med vita lilla magen!".
16:53. Små tyska pensionärer kommer ut från bagerierna och pubarna och klättrar villigt in i gapet. De har väntat skitlänge nu.
17:33. Punkarna har kommit ner ur träden, klättrat upp på rävens mage, som långsamt stiger och sjunker. Rävjäveln sover. De plockar fram sina engångsgrillar och Sternburg-flaskor. De sitter där i den mjuka pälsen, äter wurst och driker pilsner, deras hundar springer om kring, trillar ibland ner på spårvagnarna och får jätteont.
18:00. Jag vill köpa donut-holes från den lilla vagnen, men jag kommer inte förbi, och jag vill inte klättra på räven, och inte gå runt kvarteret.
Hej.
Du, nu sitter jag fast litegrann. Någotslags segt, tuggumigt och jävligt. Det går att lösa upp med alkohol, det gör ju allt nuförtiden, men klockan är bara 3 på eftermiddan, en tisdag. En rosa-grå tisdag. Uteliggar-rosa-grå.
Ett tips förresten. Tänk att du är Bill Murray. En slackergubbe på film. Då känns det allright att vara jävligt seg och oengagerad, kravlar mig ut och cyklar iväg på Evas rosa-grå cykelvidunder, som en liten rödhårig Bill.
Älgkorven lämnar jag hemma, han kan skita ned sig. Han äter hjort, grisar, och fan vet allt. Jag skar lite i honom.
