Inatt när jag cyklade hem genom Berlin tog jag vägen över Älvsborgsbron. Det var väldigt länge sen, jag vet inte riktigt varför. Den var avstängd på grund av reparationer, men det gick att ta sig upp på den ändå. Nästan hela bron var täckt av svart olja, plast och gummi i olika former och varianter. På högersidan fanns en halvmeter bred cykelbana av frigolit, tejp och soppåsar, den var fylld av folk som försökte ta sig fram.
På mitten av bron badade och skrattade människor i grönt gummislem. Plast-, gummi-, och oljeprodukter förtjänar inte sitt dåliga hälsorykte, numera är de snarare att föredra framför andra hälsokurer. Men jag ville gärna hem, och inte bli kladdigare. Jag hade redan gummi och plastpartiklar över hela kroppen, i alla tänkbara former, densiteter och konsistenser.
En vägg av grönt slemgummi såg svår ut att ta sig igenom, men jag hittade tillslut en dörr i hårdplast, som med blotta synen inte gick att skilja från slemmet, det visade än en gång vad som går att göra i plast och gummi nu för tiden.
Plasten avtog, och jag kände mig nöjd med att jag klarat den hala turen, men vid brofästet möttes jag av en liten sjö av snöslask och små isflak, där fler människor flöt omkring. En man ropade: "Vad trevligt! Du har också slips på dig!" Jag gjorde tummen upp till mannen som flöt omkring i randig slips och paraply. Det var entreprenören bakom bro-reparationerna, och antagligen en höjdare i gummibranchen. Han visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig till de andra i pölen.
Efter en liten stunds väntan bestämde jag mig för att flyga över pölen, och gled sakta genom luften, över människorna, som alla var imponerade.
